En pappas sanning

Idag börjar tvillingarna på förskola! Själv avslutar jag min nästan åtta månader långa tjänstgöring i försäkringskassans statligt finansierade program "att uppfostra medborgare".

Förutom att jag har lärt mig lite väl mycket om surdeg, klädstorlekar, streckkoder på blöjpaket för rabatter (ja det är på riktigt) och hur svårt det är att torka bort blåbär från väggarna har jag även lärt mig ett och annat om mig själv, mina barn och min superhjälte till fru.

När alla gick tillbaka till sina jobb efter sommaren stannade jag hemma med Leia och Mattis. Först bakade vi bröd. Sen gick vi promenader. Sen sov vi. Sen tvättade, lagade mat och städade vi. Men efter att veckorna gick blev det liksom svårare och svårare att kliva upp, att klä på barnen, att ens gå ut. Jag som alltid identifierat mig med mitt jobb och alltid haft visioner för min karriär hade helt plötsligt ett gigantiskt svart hål inombords som slukade all min energi. Nu stod jag inte längre i centrum och jag kunde inte heller gömma min personliga osäkerhet och mina hjärnspöken i en yrkesroll. Jag fann mig själv i en situation som var riktigt läskig. Läskig både för att jag levt med samma svart hål tidigare där jag behövde både terapi och att lämna stad och jobb för att inte helt tyna bort. Dessutom läskigt för att jag för första gången insåg vilket sjukt stort ansvar det innebar att uppfostra två barn och att vara en bra make.

Jag och min hjärna är inte alltid så bra kompisar men Jennie-Lie är min stadiga klippa i ett annars rätt så stormigt hav. Hon pratade, funderade, hjälpte mig att räta ut frågetecken och guidade mig tillbaka till verkligheten. Samtidigt som hon tog hand om barnen, huset, sitt jobb och allt annat. Superkvinna alltså.

Det är skrämmande när hjärnan slutar fungera som en är van men det är samtidigt häftigt hur mycket en kan lära känna sig själv på vägen om en vågar omvärdera sig själv.

Det kallas väl att växa upp antar jag, att bli vuxen och att lära sig om livet.

Vad har jag lärt mig om mig själv och mina barn då?

Det är okej att inte vara i lekparken varje dag med en perfekt balanserad lunch till barnen. Det funkar finfint med en film i soffan och macka till lunch.

Det finns ingen chef, styrelse, kollega eller branschnorm som sätter press på dig. Allt som spelar någon roll är om barnen är nöjda eller inte.

Barn behöver inte häftiga saker och fina instagrambilder. De behöver kärlek och närvarande människor.

Att gråta en skvätt för att allt är skitjobbigt är okej. Att hålla det inombords är uppenbarligen inte så bra.

Städa, tvätta och laga mat. Det är något man måste göra ibland för att hålla dammråttor borta, hålla kläderna fria från skum lukt och för att alla i familjen ska kunna känna sig mätta. Det är dock inget som ska göras med en inredningstidning i ena handen och en föräldratidning i den andra. Skit i hur andra gör och gör det på ditt eget sätt.

Att få vara hemma med sina barn så länge som vi får möjlighet till i Sverige är helt magiskt. Alla som kan borde ta tillvara på den möjligheten.

Yes, där har ni det. Att vara föräldraledig är fan skitjobbigt. Men lärorikt och häftigt.

Nu är mitt sista surdegsbröd klart. Det blev fint.

Tack Jennie-Lie för att du är världens, alltså verkligen världens, bästa fru och vän.

/ Hampus

Mys i soffan

Va roligt att ni var så många som hittade hit efter mitt inlägg om kaoset som kan bli när man har två. Trots det så är jag varje dag överlycklig över att vi faktiskt fick äran att få tvillingar. Speciellt stunder som denna när de bestämmer sig för att krypa upp nära varandra i soffan och kolla på Backyardigans på telefonen.
 
Sen att de bara satt så här i några minuter gör inget, det gav mig energi för en hel dag. Lyckan att de alltid kommer att ha varandra, över att när de börjar på dagis inte behöver vara själva, det är verkligen en lyx.

Klarade sig utan men

Alltså responsen på mitt inlägg Mina älskade prematurbarn har fått mig alldeles rörd! Sen är det några som har kommit med lite frågor, här kommer en som jag tänkte svara på!
 
Wow, vilken resa <3 Så glad det slutade bra för er. Fick barnen några komplikationer efteråt eller klarade dem sig ut helt friska? Låter så obehagligt och hemskt och slutgiltigt med hjärnblödningar och lungkollapser när dem är så små! Kan man klara sig genom det utan men? Mirakel! <3
/ Annie
 
Idag är Mattis och Leia nästan precis 18 månader, och vad man kan se så finns det inte ett enda men kvar efter allt det dem gick igenom. Det är helt galet och jag är fortfarande tacksam varje dag för att det gick så bra som det gick. Vi går fortfarande på Neokontroller då de vill se att Leia började gå (det gör hon nu), hålla koll på hennes bröstkörtlar som är lite stora (normalt för flickor som ammats tydligen) samt hålla koll på Mattis längd då han är lite lång (hur nu det är dåligt från att vara en superpyttis).
 
Så nej, det är verkligen två mirakel vi har här hemma!