Förskoleval

Har ni valt att ha barnen inne i östersund trots att ni bor en mil utanför? Varför, det känns lite onödigt?

/ Anonym

 

 

Ja äntligen kom den här frågan som jag helt glömt bort att skriva om, vårt val av förskola. När Leia och Mattis föddes så bodde vi mitt inne i Östersund. Förskolan som de går på nu gick jag på när jag var liten, och hade hört från vänner att den idag var känd som väldigt bra. Så direkt de föddes ställde vi oss på kö där.

Sen kom vintern och vi köpte hus utanför Östersund. Direkt vi köpt huset så var vi och kollade på förskolor här, då speciellt en som vi hört väldigt bra om. Tyvärr så fick vi ingen plats där, och de andra valen hade jag hört väldigt mycket dåligt om från olika människor. Fick heller ingen bra magkänsla när jag gick förbi där på mina promenader, ofta såg jag inte en enda vuxen ute. Och om de var ute så stod de bara och pratade med varandra.

Vi stod kvar i kön inne i stan, var på ett möte där och allt kändes toppen, och två dagar senare så fick vi plats för båda barnen att börja på VT (det är lättare att få plats på HT kan jag meddela). Så vi tackade direkt ja då vår magkänsla var riktigt bra.

Hampus jobbar inne i stan, så för honom så blir det nära och bra att lämna barnen på dagis. Jag däremot kommer få åka en sträcka på 2 mil varje dag för att ta mig till jobbet som ligger 1,5 km hemifrån. Min logistikhjärna och miljöhjärna svider lite, men jag vill kunna slappna av och veta att jag ger mina barn den absolut bästa förskolan för dem.

 För att dessa två förtjänar de absolut bästa!
 
Man kan inte få allt när man väljer förskola, utan man får verkligen välja ut vad man själv tycker är viktigt efter ens barns behov. Vi gick mycket på storleken på barngrupperna, maten som serveras och att de är ur och skur certifierade.
 
Och just nu är jag så glad över vårt val, dom här dagarna vi spenderat där gör mig bara mer säker på att det är värt att åka den extra svängen.
 
Hur tänkte ni andra när ni valde förskola? Fick ni erat val och blev det som ni tänkt er?

En pappas sanning

Idag börjar tvillingarna på förskola! Själv avslutar jag min nästan åtta månader långa tjänstgöring i försäkringskassans statligt finansierade program "att uppfostra medborgare".

Förutom att jag har lärt mig lite väl mycket om surdeg, klädstorlekar, streckkoder på blöjpaket för rabatter (ja det är på riktigt) och hur svårt det är att torka bort blåbär från väggarna har jag även lärt mig ett och annat om mig själv, mina barn och min superhjälte till fru.

När alla gick tillbaka till sina jobb efter sommaren stannade jag hemma med Leia och Mattis. Först bakade vi bröd. Sen gick vi promenader. Sen sov vi. Sen tvättade, lagade mat och städade vi. Men efter att veckorna gick blev det liksom svårare och svårare att kliva upp, att klä på barnen, att ens gå ut. Jag som alltid identifierat mig med mitt jobb och alltid haft visioner för min karriär hade helt plötsligt ett gigantiskt svart hål inombords som slukade all min energi. Nu stod jag inte längre i centrum och jag kunde inte heller gömma min personliga osäkerhet och mina hjärnspöken i en yrkesroll. Jag fann mig själv i en situation som var riktigt läskig. Läskig både för att jag levt med samma svart hål tidigare där jag behövde både terapi och att lämna stad och jobb för att inte helt tyna bort. Dessutom läskigt för att jag för första gången insåg vilket sjukt stort ansvar det innebar att uppfostra två barn och att vara en bra make.

Jag och min hjärna är inte alltid så bra kompisar men Jennie-Lie är min stadiga klippa i ett annars rätt så stormigt hav. Hon pratade, funderade, hjälpte mig att räta ut frågetecken och guidade mig tillbaka till verkligheten. Samtidigt som hon tog hand om barnen, huset, sitt jobb och allt annat. Superkvinna alltså.

Det är skrämmande när hjärnan slutar fungera som en är van men det är samtidigt häftigt hur mycket en kan lära känna sig själv på vägen om en vågar omvärdera sig själv.

Det kallas väl att växa upp antar jag, att bli vuxen och att lära sig om livet.

Vad har jag lärt mig om mig själv och mina barn då?

Det är okej att inte vara i lekparken varje dag med en perfekt balanserad lunch till barnen. Det funkar finfint med en film i soffan och macka till lunch.

Det finns ingen chef, styrelse, kollega eller branschnorm som sätter press på dig. Allt som spelar någon roll är om barnen är nöjda eller inte.

Barn behöver inte häftiga saker och fina instagrambilder. De behöver kärlek och närvarande människor.

Att gråta en skvätt för att allt är skitjobbigt är okej. Att hålla det inombords är uppenbarligen inte så bra.

Städa, tvätta och laga mat. Det är något man måste göra ibland för att hålla dammråttor borta, hålla kläderna fria från skum lukt och för att alla i familjen ska kunna känna sig mätta. Det är dock inget som ska göras med en inredningstidning i ena handen och en föräldratidning i den andra. Skit i hur andra gör och gör det på ditt eget sätt.

Att få vara hemma med sina barn så länge som vi får möjlighet till i Sverige är helt magiskt. Alla som kan borde ta tillvara på den möjligheten.

Yes, där har ni det. Att vara föräldraledig är fan skitjobbigt. Men lärorikt och häftigt.

Nu är mitt sista surdegsbröd klart. Det blev fint.

Tack Jennie-Lie för att du är världens, alltså verkligen världens, bästa fru och vän.

/ Hampus

18 & 19 månader

Jag glömde ju helt bort barnens uppdatering vid 18 månader. Och för en vecka sen hade det helt plötsligt gått en vecka till. Så här kommer en sammanslagning.
 
Leia
Strax innan hennes 18 månaders dag så släppte gången äntligen! Och nu går hon hela tiden och aldrig på knäna. Kommer sakna hennes lilla egna sätt att ta sig fram på, men mest av allt så är det så skönt att hon är glad igen. Hon var verkligen så frustrerad på slutet.
 
Vi har haft en hyffsat bra månad sen hon lärde sig gå, men nu i jul har hon varit väldigt kaosig på kvällarna och nätterna igen. Hon äter fortfarande en gång varje natt, eller nu är det snarare tidig morgon runt 05 när hon får sin flaska. För att somna så behöver hon fortfarande snutta, och med snutta menas alltså att hon måste antingen ha armen emot munnen. Eller ligga och klappa på våra armar (huden absolut inte med en tröja ivägen) och så ligger hon och snuttar på tungan samtidigt.
 
Hon älskar Chip och bli överlycklig när hon får se han på mornarna och ropar "diiiiip". Annars gillar hon pilla på allt som låter och blinkar. Vi kan inte ha TVn igång för då springer hon direkt fram och stänger av den. Och hon har fått 8 tänder och jag tror även jag har sett skymta en hörntand på gång ut.
 
Vår 19 månaders Leia!
 
Mattis
Det här är vår lilla virvelvind, det är full fart hela dagarna men samtidigt så pausar han mycket och kommer och gosar upp sig med en bok innan han sätter igång igen. Han gillar också att få sitta själv i soffan och titta på youtube på telefonen, favoriten just nu är inspector gadget. Men 5 minuter räcker, sen är det inte så intressant längre.
 
Även Mattis har börjat krångla väldit mycket på kvällarna framförallt, han vaknar tokledsen och är nästan otröstlig i 5-10 minuter. Sen lugnar han sig och somnar om snabbt. Jag undrar om det är lite mardrömmar som börjat komma på besök? Har läst att det kan börja komma nu. Annars så sover ju faktiskt Mattis bra, men vaknar av Leias bök på nätterna så även han får en flaska, annars blir det krig.
 
Han har nog alla tänder framme nu, så många att jag inte hinner räkna dem i allafall. Han älskar att kramas, slänger sig om halsen på oss och nu har han även kommit på det mysiga med att pussas, med vidöppen mun. Hampus får inte så mycket pussar, hans skägg kittlas mest, men jag får flera rejäla kyssar om dagen. 
 
 
Övrigt
Snart är det alltså dags för förskolan, jag är nervös och glad. Jag tror de kommer att gilla det, att ha saker att göra hela dagarna, nya kompisar att träffa och nya vuxna att lära sig lita på. Samtidigt är jag nervös, tänk om de inte trivs, tänkt om det är något som inte stämmer eller att de inte får den uppmärksamhet de behöver. Vi får helt enkelt hålla tummarna för att allt klaffar.

De är som riktiga syskon just nu, ena dagen leker de glatt tillsammans. Och nästa dag kan de knappt vara i samma rum utan att reta gallfeber på varandra. Men när de kryper ner för att sova och alltid somnar tätt ihop då smälter mammahjärtat. Är så glad att de alltid kommer att ha varandra.
 
Nu saknar jag bara lite mer sömn och lugna kvällar så att även föräldrarna kan få somna tätt ihop snart och ha energi till att orka med förskolevardagen.