jennielie

Jennie-Lie

Annons

Gravid vecka för vecka 20 som blev 21

Åh vad ni är fina som håller koll på oss, och att vår video på gravid vecka för vecka inte kom upp som vanligt igår. Men nu är den uppe, och ni får följa med oss innan RUL, när vi handlar första klädesplaggen till Sprallen och även när vi visar Leia och Mattis ultraljudsbilderna

1

 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Andra gången vi plussar

Så var det dags, att äntligen få ner vår berättelse om hur vi faktiskt plussade denna gången. Våra tankar, reaktioner och känslan över att få beskedet att vi skulle bli föräldrar, igen.

Vi hade bara varit hemma några dagar från vår resa till Mallis. Jag hade känt mig lite trött, men trodde såklart att det berodde på allt resande med barnen. Men så torsdag kväll, den 4e maj, kom första symtomet som jag reagerade på. Skulle krypa ner i sängen, tog av mig BHn och kände bara AJ! Så ont det gjorde i båda bröstvårtorna, tog lite försiktigt på dem och var riktigt öm. Jag har inte haft den bästa kollen på min mens, så första tanken var att den kanske var pågång och att de kunde vara lite ömma därför.
Jag gick och la mig, fredagen kände jag fortfarande ömheten, men fortsatte i tankarna att tänka att det var bäst att ha med sig tampongerna då mensen var på g. Vi hade middag med vår vän Sanna och jag satte mig i soffan och kände hur jag helt enkelt inte tog mig upp, jag blev så trött. Så medan Sanna lekte runt med trollen så orkade jag ingenting. Tänkte att det igen var resan och första veckan tillbaka som tog ut sin rätt.

Märklig känsla att vi redan på resan faktiskt var en till, men vi hade ingen aning.
Lördagen kom, min lillasyster hade kalas då hon fyllde 25, vi överraskade henne med en ny soffa på balkongen och lite balkongfix (läs mitt inlägg om dagen här). Men redan på dagen så nämnde jag för Hampus att jag inte kände mig helt bra, jag kände mig liksom inte så glad trots att dagen för min lillasyster blev fantastisk, vilket inte var likt mig. På kvällen var det dags för middag ute med Jessica och vänner, jag åt en supergod ceasar sallad men blev så mätt att jag började må illa. Jag fick verkligen inte i mig någon efterrätt, vilket är det bästa jag vet när man är ute och äter. Brösten ömmade fortfarande så när jag kom hem så berättade jag även det för Hampus samt att jag hade ont i brösten. ”Du är gravid” sa han snabbt. Självklart hade tanken swishat förbi min hjärna någon gång, men snabbt viftats bort. ”Nej då, jag tror bara mensen är på gång”.

 Den supergoda middagen, men som fick mig att må så illa. 

Sen blev det söndag, den 7e maj. Vi skulle ha middag för min lillebror som också fyllde år denna helgen hos oss. Brösten ömmade fortfarande, Vi var ute och åkte bil och Hampus säger ”Jag tror att du är gravid, jag har tänkt på det sen du sa det igår, och tänk så mysigt det vore.” Jag skrattade lite åt Hampus och hans fina ord, trots att det någonstans också för mig börjat gå upp att något i kroppen var inte som det skulle, och ingen mens hade dykt upp. Så när jag var på affären och handlade till kvällens middag så smet jag in på apoteket och köpte ett graviditetstest.

Middagen flöt på bra, jag mådde bra, kände inte av något illamående eller trötthet så då tänkte jag såklart att det var falskt alarm. Att mensen, precis som förra graviditeten, valde att komma direkt jag köpte ett graviditetstest. Men nej då, när alla åkt hem och vi var kvar så hade det inte kommit någon mens. Jag sa till Hampus att jag skulle göra graviditetstestet nu, trots att man egentligen ska ta det på morgonen, så får vi se att det är negativt.

Gick in på toaletten, stängde dörren, kissade tills det lilla timglaset började ticka. La stickan på handfatet, torkade mig och när jag skulle tvätta händerna så kollade jag ner. Och redan nu så stod det där ”GRAVID”. Jag tog stickan (glömde tvätta händerna), kutade ut i vardagsrummet till Hampus och bara slängde stickan framför honom. Hampus kollade på stickan och sken sen upp som en sol i ansiktet. Vad han sa riktigt då kommer jag faktiskt inte ihåg, kommer ihåg att han gav mig världens mysigaste kram och att jag inte alls kände riktigt samma glädje som honom. Vilket var konstigt då det är jag som ändå har kunnat tänka mig ha fler barn, medan Hampus har varit lite extra tveksam. Men det var ju inte planerat, jag kunde inte förstå när det hade hänt, vilken vecka vi var i (timglaset tickade fortfarande med veckorna som sen visade 3+). Jag skulle dagen efter ha min första dag på nya jobbet, hur skulle det gå? Vad skulle hända där?

Men Hampus och jag satt vid köksbordet och pratade, någonstans så kunde jag aldrig någonsin se mig genomföra en abort, men hur skulle det funka? Vad skulle vi ge oss in på. Sen sa Hampus de finaste orden som lugnade mig ordentligt ”Men älskling, vi är ju faktiskt för bra föräldrar för att bara ha två barn.” Och då förstod jag att Hampus ville verkligen detta på riktigt, och då ville jag också. Jag ville inte tvinga på någon av oss att bli föräldrar igen, att tvinga på vårt förhållande att gå igenom något som vi inte klarar av. Men där och då förstod jag att det är klart att vi klarar det här, jag och Hampus, tillsammans. Precis som vi klarat av allt annat de senaste 9 1/2 åren. Vi tog till och med en bild på Hampus med stickan, jag har bilden kvar i mitt minne (dagen efter råkade jag nämligen återställa min telefon och denna bilden var inte med på senaste säkerhetskopian) där han håller stickan framför sitt ansikte och ser så sjukt glad ut. Skulle ta en ny bild dagen efter men då hade Stickan dött och sen har det glömts bort. Lite ledsamt att inte ha en bild på Stickan som förändrade vårt liv för alltid, den andra gången i våra liv.


Så den 7e maj, 2017, sent på kvällen fick vi veta, och bestämde oss för att bli föräldrar en gång till! 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Måndag

Höstmåndag hos oss idag, löven börjar bli gula på träden, det är molnigt och lite blåsigt. Men faktiskt tycker jag att det bara känns skönt. Jag behöver shoppa lite nya kläder snart, väldigt få plagg som snurrar runt just nu, och då är det hur mysigt som helst med lite nytt stickat i garderoben. Och skönt för magen. Måndagar betyder även ett nytt avsnitt av gravid vecka för vecka som kommer upp i eftermiddag. Glöm inte bort att följa oss där

Helgen gick superfort faktiskt, jag och trollen har hunnit med massa (Hampus också men han har hunnit massa med snickeriet på huset). Vi var på badhuset i lördags med farmor och extra farfar BO (eller B-A som barnen döpt honom till). Igår var vi ute och plockade bär en sväng och sen for mamman iväg på BB marschen.

1 2

Och vet ni vad jag ska ta tag i nu? Nu ska jag skriva ner alla våra första tankar och tiden med den här graviditeten. Nu när jag äntligen börjar förstå att vi ska bli en till, ja jag har haft lite dåligt samvete över att inte riktigt sett framemot det som man gjorde med första graviditeten, så ska jag skriva ner allt. Och förresten, SÅÅÅ SKÖNT att det inte bara är jag som inte gråter på ultraljudet. Jag tycker det mer är som världens roligaste karusell, fjärilar i magen, ett leende på läpparna och allt spännande med att få se vem (eller vilka) som gömmer sig där inne.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

RUL med Sprallis

I onsdags var det alltså dags för rutinultraljud med plutten. Som vanligt ville hjärtat hoppa ut ut bröstet. Jag mötte upp Hampus strax innan i stan så vi gick tillsammans och pratade. Det fick nerverna att lägga sig lite.

Ganska direkt fick vi komma in i undersökningsrummet. Nu börjar det kännas ganska normalt att ligga där, men fortfarande så har jag svårt att greppa att den lilla filuren man får se faktiskt bor i min mage. Med twinsen gjorde vi fyra eller fem ultraljud, så vi känner till processen ganska bra. Och vi fick en fantastisk barnmorska som gjorde ultraljudet och tog tid på sig att förklara, prata och vara allmänt go.

Vi fick se vår lilla filur direkt på skärmen, och snabbt såg man ett hjärta som slog. Det mättes, kollades urinblåsa, njurar, ryggraden till och med läpparna för att se om barnet har gomspalt. Men allt såg jättebra ut och hon sa så många gånger att det var en så fin liten bebis som vi väntar.

Självklart kan vi inte göra annat än att hålla med. Ni som har sett ultraljudsbilden på Leia och Mattis har sett hur lik sig själv de är på bilden. Mattis med sina gosiga kinder och Leia med sin lilla nätta haka. Leia längst ner till vänster och Mattis till höger i vecka 13.

Men den här lilla filuren var inte lik någon av dem. Kanske en liten blandning? Vilket gör det ännu mer spännande på att få träffa den. Jag har haft svårt att greppa att det inte är Leia eller Mattis som är i magen, men nu förstår jag att det här är en helt ny person som ska komma in i våra liv.
Lilla sprallis, som vi och dina syskon är nyfikna på att få träffa dig! 

Något som har varit svårt den här gången har varit att komma på ett arbetsnamn. Trollen var så solklara troll när vi fick se dem. Men den här har vi inte riktigt haft något självklart till sen här. Ett tag har vi haft rumpnissen, men det har inte klingat helt rätt. Men på ultraljudet så låg den inte still en sekund, det sparkades, vinkades och vände på sig hela tiden. Så numera är det vår lilla sprallis. 

Jag har aldrig gråtit på ett ultraljud, som så många andra berättar om. Nej jag blir mest fnissig och glad och har ett leende som går mellan öronen. Är det fler som inte gråtit när de får se sitt/sina barn på ultraljud? 

Annons
Kommentera (4)

Kommentera

  1. jennielie
    jennielie

    Va skönt att jag inte är den ända. Ja verkligen sååå efterlängtad är den. Och nu äntligen börjar jag förstå att det är på riktigt :) Tack snälla <3

  2. jennielie
    jennielie

    Jaa samma här, inte en tår. Men de flesta jag pratat med säger att de gråter floder. Men nej, jag blir bara pirrig i magen och överlycklig. Typ som att åka en rolig karusell 😉

  3. Emma

    Jag grät heller inte när vi såg vår bebis på ultraljudet! Inte gråtit en enda gång faktiskt, men lika älskad och förväntansfull är jag av att få träffa det lilla livet även om jag inte gråtit ! Grattis till tillökningen :)

Se fler...

BB marschen på söndag

Ni, precis som jag, har säkert inte missat alla inlägg som cirkulerar på sociala medier. Om hur kvinnor (och deras partners) inte får plats när det är dags för deras efterlängtade mirakel att födas, hur de blir omkring skickade över städer, skogar, län och till och med länder för att få en säker plats att föda på. Hur barnmorskorna inte hinner äta, gå på toaletten eller ens byta en tampong. 

Vad har hänt? Jag kommer såväl ihåg ett inlägg bara några månader efter att vi födde våra tvillingar (akut kejsarsnitt i vecka 30+3). Då var det ett annat par som skulle föda sina tvillingar, om jag inte minns helt fel så var det runt Gävle någonstans och även dessa tvillingar ville komma ut alldeles för tidigt. De fick åka ambulans in till förlossningen, men det var fullt, vidare till nästa förlossning men samma svar där. Tillslut ställde sig ambulansen i ett garage och väntade på besked vart de skulle föra paret. 

Supernervös mamma som inte visste vad som väntade, men som iallafall var i trygga händer på förlossningen.

Mitt hjärta gick sönder av den berättelsen. Att jag nyss fött tvillingar förtidigt, att jag trots massa fina barnmorskor och läkare omkring mig var livrädd och oförberedd så kan jag bara tänka mig paniken hos dessa föräldrar. Hur fan kan de låta det ske? tänkte jag. 

Och sen dess har det bara gått utför. Sollefteå stängde ner sitt BB, och lär istället ut kurser hur man kan föda barn i bilen. Redan i vintras föddes första bebisen mitt i skogen, i minusgrader. Ambulansen han inte möta dom förrän bebisen hade kommit ut. Så där var de alltså två föräldrar mitt i skogen och fick klara sig själva.

Låter det som en bra förlossningsberättelse år 2017? Det är ju helt galet! Och istället för att satsa på att förbättra det som så många idag vittnar om är kaos, så läggs fler BB ner och allt färre barnmorskor orkar arbeta kvar.

 Jag känner så mycket kärlek till alla människor på förlossningen och operationen som såg till att våra barn kom ut snabbt och klarade sig.

På söndags ordnas det demonstrationer runt om i landet. Jag kommer delta i Östersund. Kika här om din stad finns med, eller dra ihop en egen marsch. Låt alla politiker förstå att det här är inte okej. Att man ska behöva vara rädd för att skaffa fler barn, för du vet inte om du kommer få plats att föda barnet på en trygg plats. Eller om det blir i en bil, ambulans eller utanför sjukhusets dörrar. Jag är så tacksam över att ha fått en så bra upplevelse av min första förlossning som jag faktiskt fick. Jag hoppas att, när det är dags igen i januari, att jag får plats på ett rum och pigga barnmorskor som inte behöver skippa sina raster pågrund av att de är för få och vi för många.

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

Se fler...
stats