jennielie

Jennie-Lie

Förlossningsberättelse Del 2 – Hur hamnade vi här egentligen?

Här är andra delen av min förlossningsberättelse, har du missat första delen så hittar du den här.
Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, barnmorskan fixade med CTG och hittade båda tvillingarnashjärtan. De var inte alls stressade vilket var en stor lättnad. Jag fick en infart i handen, det togs lite prover och sen berättar hon lugnt att om de bestämmer sig för att komma idag så kommer det att bli kejsarsnitt. “Okej.” svarade vi, och hjärnan började försöka sortera fram all information jag läst om kejsarsnitt. Hon lämnar oss ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Från att ha legat och sovit så tog det oss mindre än en timme tills jag låg i en förlossningssal och blev förberedd för kejsarsnitt. Det ända jag får fram är “Hur hamnade vi här egentligen?”. Några minuter senare kommer samma förlossningsläkare som vi träffade på söndagen in, det sista vi sa innan vi for hem var att våra två troll skulle stanna inne några veckor till. “Jag trodde inte jag skulle få se er här så fort igen.” sa han och skrattade. Han kollade båda barnen med ultraljud och allt såg bra ut. “Båda ligger med huvudet neråt så då kan vi försöka med vaginal förlossning som planerat.” sa han “Okej.” svarade vi lugnt igen. Men sekunden han gick ut genom dörren kände jag paniken komma. Hur skulle de födas egentligen? Den ena var tvärsäker på kejsarsnitt den andra ville pröva vaginalt. Jag ville bara veta vad jag skulle förbereda mig på.
 
Barnmorskan kommer in i rummet igen och förklarar att hon ska ge mig en spruta med kortison för att påskynda mognaden av barnens lungor. Här frågade jag bestämt om jag skulle föda vaginalt eftersom läkaren sagt det. Hon svarade att “Nej när de kommer så här tidigt så är det kejsarsnitt som gäller.” Precis då kommer läkaren in och säger “Du får ursäkta jag hade inte kollat exakt vilken vecka du var i och när man inte har gått över 31 fulla veckor så rekommenderar vi alltid kejsarsnitt.” Och då kunde jag äntligen pusta ut och börja samla tankarna på vad som skulle hända. Barnmorskan såg på CTG att jag hade regelbunda sammandragningar och jag berättade att de började kännas av mer och mer. Fick en spruta Bricanyl i låret för att försöka få värkarna att avta. På bara någon minut försvann värkarna helt.

Pirrig väntan i förlossningsrummet ganska direkt efter vi fått komma in och CTGn är fixad.
Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta, barnens hjärtan slog och barnmorskan var in och kollade sammandragningarna då och då. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Istället så satt jag och berättade för Hampus det jag hade läst om kejsarsnitt, mest för att förbereda mig själv. Klockan sju var det personalskifte och vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Jag hade varit nöjd med den första, absolut, men inte mer än så. Malin däremot var helt fantastisk genom hela förlossningen.
När hennes skift började så hade tvilling 1 (flickan) hoppat ur CTGn och det registrerades bara ett hjärtljud, det tog henne nästan en timme innan vi tillslut fick rätt på henne. Hon hade flyttat sig väldigt långt ner och jag fick ha ena CTG-dosan nästan i ljumsken. Men allt lät fortsatt bra och det var ingen stress hos någon av trollen.
 
CTGn som sitter längst ner var för tvilling ett, det blev även Hampus uppgift att sitta och hålla fast den så den inte skulle åka upp.
Vid halv åtta började värkarna komma tillbaka, Malin förklarade att de gärna ville ge mig en spruta bricanyl till. Det gör man för att försöka skjuta upp förlossningen i ett dygn så de kan ge mig en andra spruta med kortison för barnens lungor. Men om värkarna skulle komma tillbaka så skulle tvillingarna få komma ut. Hon gick igenom hela förloppet med oss, vilket som är med i rummet vid ett kejsarsnitt, hur det går till och hon berättade även om neonatalavdelningen. Det var så skönt att någon faktiskt tog sig tid och tog oss steg för steg mentalt vad det innebar att föda med akut kejsarsnitt. Vad som skullle hända med mig, vart Hampus skulle få vara och hur tvillingarna skulle tas om hand när de var ute.
En ny förlossningsläkare kom in, Anna tror jag hon hette, hon ville kolla med ultraljud igen för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt så hon ville även göra en undersökning. De fick inte fram något vatten, här började jag nästan att gråta, om det inte var vattnet som hade gått vad sjutton var det då? Anna förklarade att det kunde bero på att tvilling 1 låg så långt ner med huvudet så att det blockerade vattnet som var kvar, och därför ville hon avvakta tills en överläkare kollat på ultraljudet.
 
Strax innan de riktiga värkarna drog igång.
Vid  klockan 9.00 såg Malin till att vi skulle få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett “studiebesök” och träffa barnläkarna och förlossningsläkaren godkände det om jag blev skjutsad i rullstol. Sagt och gjort så gick Malin för att hämta en rullstol. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen Bricanylen endast i 20 minuter, så när Malin hade hämtat rullstolen så var värkarna tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren Eva kommer in och kollar fostervattnet igen med ultraljudet, och hon såg visst att tvilling ett hade mycket mindre fostervatten, det här gjorde att drop var uteslutet. Efter lite diskussion så kommer de tillsammans fram till att jag iallafall inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.
 
Mitt i det här kommer en familjevän som arbetar som barnmorska in i rummet. Jag är precis påväg att bryta ut i panikgråt men känner att jag måste skärpa mig och säga hej. Hon berättar att hon följt oss under förmiddagen. Allt jag får fram är att “Det verkar som att de är lite otåliga inne i magen.” varpå hon svarar. “Ja, de här kommer inte att vänta till imorgon, utan de kommer att komma ut snart. Men ni ska veta att ni är prioritering ett här på avdelningen och alla hejar på er.”
 
10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger “Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner.” Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jennielie

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    Stort grattis till era små! Väntar själv tvillingar som ska förlösas med snitt i gravvecka 32-34. Så extra spännande att läsa om era upplevelser!

stats