jennielie

Jennie-Lie

Förlossningsberättelse del 3 – Grattis Mamma!

Här kommer sista delen av min förlossningsberättelse, del 1 kan ni läsa här, och del 2 här.
 
För varje meter vi går så blir rummen mer och mer sterila, tillslut kommer vi in i ett litet rum innan själva operationssalen. Jag möts av tre narkosläkare direkt som frågar mig om mediciner och sjukdomar. Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa. För engångsskull så hade jag på mig nagellack, vilket inte hänt ofta det senaste året, men det var tvunget att tas bort. Vår barnmorska springer och letar nagellacks remover och när det hittas så tar en annan sköterska över så att barnmorskan kan gå och byta om. Nagellacket är borta, Hampus är påklädd och nu rullas vi in i salen.
 
Jag vet vad som väntar, nämligen ryggmärgsbedövningen. Ni som känner mig vet att jag verkligen avskyr nålar och sprutor. Och enda sen jag hörde ordet kejsarsnitt så har jag bävat mig inför det här ögonblicket. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig, en baddar ryggen, en står framför mig och försöker lugna mig och berättar vad som händer, den sista har koll på mitt blodtryck. Hampus får sitta på en pall bredvid mig, han klappar mig i pannan och berättar hur duktig jag är. Han ser nog på mig att jag helst av allt vill resa mig upp och springa ut ur salen innan nålen har en chans att nudda min rygg. Men så är det dags, precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen som de vill. Vi får vänta ut värken, säkert två minuter tar det innan den är helt borta, två hemska minuter av smärta och oro för sprutan. Nu kör vi, första sprutan sätts in, den gör inte alls så ont och jag blir genast lite kaxig och tänkte att det här var inga problem. Spruta nummer två kommer fram, det är då jag förstår att första sprutan endast var en liten bedövningsspruta, och när de sticker in sprutan den här gången så gör det fruktansvärt ont, det strålar i hela ryggen och tårarna vill bara spruta. Jag blir överlycklig när jag förstår att de träffat rätt och inte behöver sticka om den sprutan, nu ska istället sprutan med medlet in i ryggen. Den känns inte alls och narkosläkaren berättar att jag känna att det blir varmt om rumpan, värmen kommer och några sekunder senare så är min nedredel av kroppen helt borta.
 
Den kalla bomullstussen mot magen.
Några sekunder går sen åker den kalla bomullstussen fram igen, jag kan känna att den rör vid min mage men kylan känner jag ingenting av. Läkaren berättar att det är så det ska vara, de kan inte ta bort känseln helt, men känner man inte kylan så känner man inte smärtan. Nu ramlar det in människor som hälsar på mig, jag kommer inte ihåg ett enda namn. Totalt är det nog ca 15 olika läkare och sköterskor i rummet, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan och börjar pumpa i mig massa mediciner. “Du kan må lite illa av det här, säg till om de behöver spy.” får jag höra flera gånger under operationen, men jag mår inte alls illa. Däremot så skakar jag som ett löv, jag fryser inte men det är precis samma känsla, jag försöker slappna av och blir still i några sekunder innan hela kroppen skakar igen.
 
Förberedelserna är i fullgång och rummet fylls med olika sköterskor och läkare.
Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom, frågar om han mår bra och hjälper till att ta ett kort på honom mitt i allt. Det känns skönt att jag vet att en människa i rummet faktiskt ser till att Hampus mår bra.
 
När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, de har en presentationsrunda med vilka som ska göra vad och förlossningsläkaren presenterar bakgrunden till att jag och trollen ligger där på bordet. Kommer ihåg att jag blev så fundersam på att hon använde orden akut kejsarsnitt, för jag hade inte upplevt det som akut, hela vägen hade allt varit lugnt skönt och under kontroll.
 
Jag känner hur de börjar böka vid magen, det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Och bara någon minut senare så säger sjuksköterskan bredvid Hampus till honom att ställa sig upp och titta för nu är tvilling 1 snart ute. Jag ser på Hampus att han blir nervös över vad han ska se och säger att “Nej, jag sitter bra här.” Men efter att hon insisterar en gång till så reser han sakta på sig och kikar över skynket. Precis då så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger “Grattis mamma!” Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket bekräftade på någotvis att det gått bra. Hon mår så pass bra att de väntar en minut med att klippa navelsträngen. När den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne, jag kommer ihåg hennes lilla ansikte som tittade upp bland filtarna. Sen springer hon snabbt vidare med henne ut till ett av teamen utanför rummet.
Läkarna jobbar med Leia.
Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute, och bara efter någon sekund så säger narkosläkaren “Grattis igen!” Här trodde jag först att han menade grattis igen till tvilling 1, men någon sekund senare så hör jag ett nytt skrik och det är tvåan som är ute. Han mådde inte lika bra och därför han inte skrek direkt, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. 11.30 kom Leia och 11.32 kom Mattis och vi kunde titulera oss tvåbarnsföräldrar. Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar. En efter en droppar personalen av, tillslut är det bara narkosläkarna, förlossningsläkaren, barnmorskan och någon sköterska kvar. 
 
Jag ligger som förstenad på britsen, dels för jag inte kan röra mig, men dels också för det kommer ett lugn över mig. Tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, men trots att jag innerst inne vet att våra barn just nu har det jobbigt och att jag inte fått se dem eller hålla i dem, så är det mer lyckotårar. Lycka av stolthet för allt vi gått igenom på några timmar och lycka över den resa vi gjort tillsammans dessa månader, jag och min familj. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mår så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.
 
De skjutsar upp mig i hissen och in i en korridor, jag ser att det står massa apparater och verktyg längs väggarna som de använt när de skjutsat upp tvillingarna. När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Sen ser jag Hampus sitta i en fotölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inbonad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, jag ser på honom att han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia är inne i ett rum längre fram med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus förklarar att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln.
Inlindade lilla Mattis.
Barnmorskan vill ha ner mig till BB nu för observation så jag får lämna Hampus och trollen på avdelningen. 13.00 ligger jag på vårt rum på BB och får i mig lite mat, de frågar om de ska hämta Hampus och om vi vill ha vår fika bricka. Men jag svarar att jag gärna väntar med den tills efter jag fått träffa båda tvillingarna. Så 00.00 på natten har vi varit uppe hos tvillingarna igen, vi har fått veta att allt har gått bra med lungröntgen, ultraljud och alla undersökningar, då vågar vi fira dagen och kan inte tänka oss att vi för mindre än 24 timmar sen låg hemma i vår egen säng, helt ovetandes om vad som skulle komma.
Älskade små trollen som kom till världen i vecka 31 (30+3), 8 timmar tog det från att jag vaknade tills de båda var ute. En förlossning jag kommer att minnas med värme, kärlek och stolthet. Ibland blir det inte som man planerar, men det viktigaste är att vi har varandra.
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jennielie

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    Hej! Det är precis som jag själv skulle skrivit detta! Födde en liten kille i vecka 31+6, feb 2015. Så mycke känslor som kommer tillbaka när jag läser. Hatade oxå nålen!😖 Men jag mådde väldigt dåligt efteråt, så fick inte träffa min kille förrän dagen efter. Jo, de sekunder dom höll honom vid mig när han precis kommit ut. Låg på neo nästan 4 veckor! Den tiden var verkligen en berg o dalbana med alla känslor! 🌹

  2. Linda

    Hej!
    Jag är i vecka 21 med tvillingar.
    Har en son på 9 år och med han blev det ur akut snitt där jag sövdes!
    Vi ska planera ett snitt och ALLT jag tänker på är nålen. Jag är så rädd för nålar och klarar knappt av att prata om det… Ibland kräks jag för att jag är så orolig.
    Oroar jag mig i onödan eller är den så hemsk att man inte kommer stå ut?

    Mvh Linda

    1. jennielie
      Jennie-Lie

      Åh grattis grattis grattis till tvillingar! Det bästa någonsin 😍 jag är också rädd för nålar, ska faktiskt skriva ett inlägg om bara nålen och bedövningen. Jag tycker att det gjorde ont, MEN det handlar om så få sekunder, det är bara själva sticket som känns och sen känner du bara att det strålar värme ner mot rumpan så år det klart! Så jag hoppas att du kan släppa tanken på sprutan, jag låg och tänkte på att barnen var tvungna att komma ut, och sprutan var enda sättet. Sen stod Hampus framför mig och pratade med mig och sprutorna fick jag aldrig se vilket jag tror hjälpte! 🙂

      Stort lycka till, fråga gärna mer om det är något mer jag kan berätta för att lugna dig 💜 igen grattis!

  3. Anonym

    Hej & Grattis! Jag ramlade över din blogg i ngt sammanhang då jag själv väntar tvillingar. Går imorn in i vecka 31. Känns skönt att se att era guldklimpar mår bättre och bättre. Det ger hopp till en blivande mamma som är rädd för en för tidig förlossning. Känns skönt att du upplevde kejsarsnittet som positivt då man aldrig vet hur förlossningen kommer att gå. Lycka till i fortsättningen! Kommer att fortsätta att läsa om era små mirakel!!

    1. jennielie
      Jennie-Lie

      Åh va härligt, GRATTIS! Du har en fantastisk tid framför dig! 🙂 Jag hoppas att de vill stanna inne längre än vad mina gjorde, de kom ju i vecka 31 (30+3). Men det går bra och när man kommit så pass långt så är det egentligen ingen fara mer än att man får bo på sjukhuset ett bra tag medan de växer tills sig 😉 Kul att du hittat hit,!! 😀

  4. Anonym

    Skönt att det blev en positiv upplevelse även om det säkerligen kom hastigt på 🙂
    Och så fina namn småttingarna har fått också!

  5. Anonym

    Alltså så fint! Stort grattis igen! Det här kommer ju vara fantastiskt att spara. Hur gick det efteråt? När började bedövningen avta och hur var det? Gjorde det ont då? Kan inte så mycket om k-snitt… De är så fina och så fina namn ni gett dem!! Kramar från Johanna W

stats