Jobbet som nästan knäckte mig | Jennie-Lie
jennielie

Jennie-Lie

Annons

Jobbet som nästan knäckte mig

Förra veckan var jag ner till Stockholm på lite spännande möten, och då satte jag mig på ett café där jag suttit många gånger förut. Det som slog mig då var att det här var första gången jag satt där med fjärilar i magen och pepp inför framtiden. Förut satt jag där och hade ont i magen och en känsla av maktlöshet. Jag tänkte berätta varför. Det blir en ganska lång berättelse,  men jag hoppas att någon där ute kan känna stöd, hopp och våga tro på sig själv igen.

Vi flyttade till Stockholm 2010 under de första två åren jobbade jag i butik, utbildade mig till make up artist och jobbade som det. 2012 var jag sugen på något nytt och sökte mig till kommunikationsbranschen då jag tyckte det verkade passa mig bra. Sökte ett jobb som showroomassistent, men fick ett jobb som receptionist på den byrån. Innan jag började så hade personen som fått jobbet jag sökt, slutat. De beslutade att inte anställa någon ny utan att jag skulle kunna lära mig det arbetet, sköta det och receptionist tjänsten samtidigt. Jag kände bara KUL, det är ju det jag vill. Lära mig något nytt, utvecklas och få möjlighet att få en tjänst som det istället.

För att göra en väldigt lång historia kort så slet jag som ett djur, jag jobbade i snitt 60 timmar i veckan. 40 timmar på plats på kontoret, då var det mest receptionistjobbet som hans med, och städa showroomet. Men allt utöver det, som att skriva pressmeddelanden, svara på mail om utlåning till press, boka och sköta insamling av material skedde på kvällstid. Allt med samma tanke, de ser hur hårt jag jobbar, att det jag gör får resultat (för de fick det), snart kommer jag få en tjänst som juniorkonsult.

Jag ska tillägga också att jag tog jobbet till en riktigt låg lön, men motiveringen att de inte visste om receptionistjobbet skulle behövas heltid eller ej. Men med lovord om att omförhandla detta efter 3 månader, vad jag tjänade? 16.000 kronor innan skatt.

Dom tre månaderna gick, och jag var bombsäker på att jag skulle höja lönen, efter som jag gjorde ju faktiskt arbetet för två personer nu. Men istället så fick jag höra att det inte gick att se än hur det skulle bli i framtiden, så vi sköt på det tre månader till. Jag var alltså 22 år är, och många sa “Du ska vara glad att du har ett jobb”. Så jag log och sa okej, tänkte att då kör jag på tre månader till. Och det gjorde jag, tog på mig ännu mer jobb på kvällar, fixa event för bloggare (ordet influencer fanns inte än), var med på plåtningar och sminkade gratis för byråns räkning, ordnade en kaosartad inflyttningsfest för byrån. Det var ofta på tidiga mornar och kvällar som jag satt på det där caféet, med en ständig stress och ont i magen över att jag inte skulle leverera.

Såg så cool ut då, men var ganska skör och vilsen de flesta dagarna.

Tre månader till gick och jag tänkte att nu jäklar, jag hade till och med förberett en lista med saker jag bidragit med, timmar som jag la ner som var fakturerbara mot kund (som jag la ner utöver min receptionisttid). Istället gick jag in till ett möte som skulle knäcka mig totalt. Min chef och byråns ägare totalsågade mig, “Jennie-Lie du sköter inte ditt jobb, du har glömt att vattna blommorna.”  “Du kommer aldrig att bli något här” “Du har inte hantverket som krävs för att skriva” “Jag skulle aldrig satsa mer på dig, din plats här är som receptionist och längre än så kommer du inte att ta dig”.
Jag satt där med min lista på allt jag gjort, allt jag ville bidra med och kunde inte få fram ett ord. Innan jag gick så lyckades jag iallafall stäcka över min lista och sa, då kanske ni ska hitta någon annan som gör det här.

För en 22-åring med höga ambitioner, drömmar och mål så var det här knäckande att höra. Jag kommer ihåg hur jag gick ut från mötet, lyckades ta mig in i ett mötesrum, ringde Hampus och bröt ihop totalt. En av mina närmaste kollegor, som är fantastisk, kom in och tröstade mig. Hon försökte berätta att det inte var sant, att VDn bara inte ville betala mer, att jag visst har alla ambitioner att bli något. Och hon var mitt största stöd när jag direkt beslöt mig för att ta mig vidare, och visa vad jag kan.
En av alla jobbkvällar hemma i lägenheten i Stockholm.

Jag sökte in till Berghs School of Communication, jag valde inte PR spåret, för jag var för knäckt och trodde att jag inte kunde skriva. Utan operativ projektledning, för jag ville bli en bättre ledare än min chef. Tack vare fantastiska kollegor som trodde på mig och stöttade mig i ansökningen, Hampus som tog hand om mig på kvällarna när känslan av värdelöshet kom tillbaka och mitt enorma hat (ja det är nog den enda personen jag verkligen hatat) till min chef, så kunde jag två månader senare gå in, lämna en avskedsansökan och berätta att jag kommit in på Berghs, världens bästa kommunikations skola. Och ett år senare stod jag på avslutningskvällen på Berghs och tog emot priser som bästa produktionsledare, bästa examensarbete och här och häpna BÄSTA PR ARBETET.

Kvällen där jag började våga tro på mig själv, även om det fortfarande kan finnas dagar då de där orden kommer tillbaka i huvudet.

Så alla ni som mår dåligt på era arbetsplatser, det är inte värt det, jag vet hur knäckt man kan känna sig, att man inte är värd ett öre. Men tro mig då är det arbetsplatsen det är fel på, inte på dig <3

Tryck gärna på hjärtat om ni tycker att inlägget är värt det! 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jennielie

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats