Jennie-Lie

När den man älskar inte mår bra

För precis ett år sen så vaknade jag upp, gick till jobbet helt ovetandes om att livet hemma skulle ändras drastiskt. Det här är min version och mina känslor från den absolut jobbigaste tiden i min och Hampus historia. Om ni vill kan jag be Hampus skriva ett inlägg om sina tankar och upplevelser, men det här är versionen från den som inte är drabbad av psykisk ohälsa, men ändå väldigt delaktig. Det hela började alltså 12 september för Hampus, för mig den 13e.

jennieli-7604
Mitt livs kärlek och bästa vän.

Hampus hade stannat hemma för han var förkyld och inte mådde så bra, inte så konstigt förutom att Hampus ALDRIG stannar hemma frivilligt när han är lite krasslig. Jag lämnar barnen på förskolan, åker till jobbet och hinner precis börja jobba när Hampus ringer.
Det tar inte många sekunder innan jag hör att det är någonting som inte stämmer, och ganska snart så berättar han att han inte mår bra, har ångest och funderar över de skummaste sakerna. Han börjar även prata om Joakim, som 2016 tog livet av sig (mina tankar kring det hittar ni här) och jag blir såklart livrädd och nervös och bestämmer mig för att åka hem till honom.

Så jag åker hem, vi sitter och pratar, som vi nämnt så är det inte första gången Hampus hjärna får panik, men att prata och promenera brukar hjälpa. Hans pappa kommer dit efter ett tag så de kan ut och promenera och jag åker tillbaka till jobbet. När jag kommer hem så märker jag att Hampus inte är ett dugg bättre, han ligger och skakar i soffan och är helt död i blicken.

Det var första kvällen, de närmaste dagarna och veckan fortsatte lika dant. Hampus fick panik av att vara ensam, men kunde inte jobba. Som tur var så hade han världens mest fantastiska arbetsplats så han fick vara där, utan att behöva jobba utan fick bara vara. Det är jag förevigt tacksam över för jag vet inte hur vi hade löst det annars.

Ganska snabbt inser jag att det här är inte en ”vanlig” dimp hos Hampus, och han själv känner samma. Därför försöker han få kontakt med vården, men blir bollad hit och dit, inte ens akut psykiatrin kunde hjälpa honom. Han har varit otroligt stark och slitit sig framåt i vården för att få hjälp, vilket han tillslut fick via privatsjukvård först och sen tillslut via regionala sjukvården. Över 30 samtal tog det Hampus att få någon som kunde prata med honom, 30 samtal med att behöva förklara samma sak om och om igen, 30 samtal som med Hampus dåvarande ångest tog all den lilla energin han hade.  I två-tre veckor var det som värst, Hampus mående kunde svänga på en sekund. Lika snabbt som livsgnistan i ögonen försvann, så kunde den komma tillbaka. Men han har aldrig haft självmordstankar, utan snarare tvärtom, han fick dödsångest och trodde att allt och alla skulle dö på en gång.

De första dagarna så pratade vi också mycket om familjen, Han fick ångest över att vara hemma själv med mig och barnen, Över att barnen växer för fort, att vi skulle dö och extensiella tankar som ”är det här allt?”. Vilket i början skrämde mig och gjorde ont, att han inte ville vara bara med oss. Vi pratade mycket och jag frågade rätt ut om han var osäker på oss som par och familj, men jag kunde se att han menade det när han sa att han ville vara med oss, men eftersom vi betyder så mycket för honom så var det också vi som var de som kunde trigga hjärnan värst.

IMG_1738
Att vara ute mycket har också hjälpt Hampus må lite bättre. Här i stugan med barnen.

Därför behövde vi fylla kvällarna för att minska Hampus ångest, vi var ute och gjorde saker, eller bjöd hem folk VARJE kväll i nästan två – tre veckor tills Hampus fått träffat psykolog och börja få lite verktyg kring ångesten. Det här var slitsamt på mig, för Hampus hade fortfarande inte energi till att göra något egentligen. Så att ordna med barnen inför varje sak vi skulle göra var helt och hållet på mig, gravid i vecka 24 – 25 och precis börjat känna av mina krämpor igen.

jennieli-7335Höggravid, tvillingar och en man som inte mår bra. Det tär på en mamma!

Det här betydde för oss som familj att Hampus inte kunde vara själv med Leia och Mattis, kunde inte ta hämtningar eller lämningar, jag kunde inte planera veckorna med honom för bara att tänka framtid utlöste hans ångest och dessutom så kunde han inte ha vilka människor som helst omkring sig. För mig, höggravid, betydde det noll återhämtning och egentid. Om jag var tvungen att vara någonstans på kvällar eller helger, som jobb eller föräldramöten, så fick jag försöka pussla dessa timmar med endast de människor som Hampus har känt att han orkar ha omkring sig, och frågat om de kan vakta barnen (och Hampus). Förutom att jag inte vågade lämna barnen med Hampus så vågade jag faktiskt inte heller lämna Hampus själv.

Mina föräldrar var en stor tryggzon för oss dessa månader. Vi var där var och varannan helg för att jag skulle få lite avlastning, och dessutom bodde Hampus hos dem medan jag fick två dagar själv i Stockholm på jobb (vilket jag verkligen behövde).

IMG_1924
När Hampus var hemma hos mina föräldrar med barnen, och morbror Jesper. Bilden gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

Självklart har det varit hemskt att se Hampus så dålig, och stå bredvid och inte veta vad man ska göra eller säga. Eller om man säger något som gör det värre. Kommentarer som ”Va fort tiden går” har blivit bannlysta från våra diskussioner för det funkar inte för Hampus hjärna. Däremot ska jag absolut inte sticka under stolen med att jag flera gånger under den här tiden känt mig ledsen, arg och frustrerad över att behöva rodda allt själv hemma, dag som natt, samtidigt som kroppen ibland skriker efter att bara få lägga sig ner och vila. Hampus har såklart haft det tufft med att se mig slita också, och det var han som fick oss att kontakta föräldra och barnhälsan, för att jag inte skulle bli bortglömt i allt, utan också ha någon att prata och ventilera med.

Att bli sur eller arg på Hampus har jag ändå inte varit när han har mått så dåligt, utan jag har försökt stöttat med all den energi jag hade kvar. Däremot så har det varit viktigt för mig att kunna säga till Hampus att idag har jag en dålig dag och känner mig ledsen eller rädd. För livrädd har jag varit, när vi sakta närmade oss vecka 30 (veckan när tvillingarna föddes) och Hampus fortfarande var helt ur balans. Att rodda Leia och Mattis helt själv som gravid var jobbigt men tänk om Unni skulle komma ut och jag dessutom skulle behöva rodda med neo och barnvakter i flera veckor och sen ha tre barn själv medan Hampus har fullt upp med att må bra själv.

Att stå bredvid någon med Psykisk ohälsa är tufft det är också lätt att livet bara rusar iväg, man får inte glömma bort att känna efter, stanna och andas. Vara förbannad, ledsen eller bara gå och lägga sig när barnen ska sova för man inte orkar mer den dagen. Det är okej! Jag har också varit livrädd för att jag ska krascha, jag jobbade heltid, var super-gravid och hade två två-åringar som skulle aktiveras. Vardagen var tvungen att fortsätta med ett hem som skulle fungera med iallafall det grundläggande som att få i alla mat, se till så det fanns kläder varje morgon eller att dammsuga bort de värsta dammråttorna.

Efter att Unni kom så började vardagen sakta bli bättre, Hampus mådde så mycket bättre när både jag och Unni var pigga och glada. Och jag mådde såklart mycket bättre när alla gravidkrämpor släppte. Men fram tills april var det fortfarande tuffa dagar, omställningar som trebarnsföräldrar och massa VAB som inte gjorde vardagen helt lätt.

Detta året har vi gått igenom mer jobbiga dagar än tillsammans under våra tidigare 10 år, vi har gråtit, tröstat och bara försökt att överleva tillsammans. Inte har vi heller försökt gömma våra problem, men ibland är det svårt att orka eller ens komma ihåg att prata om det. Men nu, ett år senare, så har vi kommit ur det, vi är tillbaka till en fantastisk vardag och vi har lärt känna oss själva och varandra ännu bättre. Att kunna se tillbaka på dessa månader från andra sidan ger mig både ont i magen, hugg i bröstet och illamående. Samtidigt som det har gjort oss så mycket starkare, som föräldrar, som par och som personer. Vi väljer vår vardag noggrannare, vad gör vi, vad lägger vi energi på och vad vill vi ha ut av dagen.


Världens bästa underbaraste lilla familj som kommer klara allt tillsammans.

Det är även sånna här tider som man märker hur underbara människor man har omkring sig, som stöttar, ställer upp och offrar sig själva för att vi ska hålla oss över vattenytan. Till er alla som ställt upp och funnit där, lyssnat, hjälpt oss lagat mat eller passat trollen i någon timme, TACK! Ni har räddat oss!

Vi vet att vi är långt ifrån ensamma, vi vet också att det pratas för lite om det här. Att vara tillsammans med någon som inte mår bra är hemskt, jobbigt och förjävligt. För mig har det varit att bara ta fram det tjuriga pannbenet och köra, men det klarar man inte hur länge som helst. Så mitt tips till dig som är upp i det nu, be om hjälp i tid! Det har räddat mig! Jag finns gärna och svarar på frågor, antingen kommentera eller maila mig på jennieliewickstrom@gmail.com.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Pernilla

    Tusen tack för ett bra inlägg! Jag läser gärna Hampus berättelse och skulle även vilja ha ett avsnitt i podden om just psykiskt ohälsa. Min sambo har under en lång tid haft och är även i nu, en depression. Vissa dagar fungerar allt klockrent medans andra dagar är katastrof. Det värsta med att stå bredvid är att jag inte hänger med i ”svängarna ” och då kan onödiga diskussioner uppstå. Jag förstår inte heller hans tankar och det gör inte han heller.
    Så återigen tack för att ni delar med er av både fram och motgångar ❤
    /Pernilla

    1. jennielie

      Hampus ska absolut dela med sig av sina tankar och vad han lärt sig om sig själv 💕 massa styrkekramar till er, jag lider verkligen med er och hoppas att ni får bra hjälp att ta er igenom det! Ja det var svårt att hänga med i svängarna, och minsta lilla kunde utlösa ångest och panikattacker hos Hampus. Det lilla tipset jag har är att prata med varandra, prata med alla runt omkring och prata med någon professionell. Det räddade oss ❤️❤️

    1. jennielie

      Tack fina ❤️ det är en jobbig period, men man får försöka se allt bra som kommer sv det såhär efteråt! 💕

  2. Josefine

    Viktigt, ärligt och starkt. Känner delvis igen mig och min familj i er berättelse. Men hos oss var/är det jag som ”är Hampus”. Vill gärna läsa hans berättelse om han orkar dela med sig. Här hemma kämpar vi ännu men att läsa detta gör att jag känner mig starkare ❤️

    1. jennielie

      Åh stor kram till dig!!! Hampus ska absolut få skriva lite om sina tankar, kanske kan du hitta lite stöd där! Jag förstår att det är tufft om ni är mitt uppe i det, jag såg aldrig ett slut, men sakta och säkert hittade vi (och framförallt Hampus) verktyg, rutiner och hjälp som fick han må bättre. Och idag är vi så starka igen, en dag kommer ni också vara där ❤️

  3. Emmelie

    Så viktigt inlägg! Så ärligt bra text. Jag lever precis som du med en man som i perioder har det väldigt tufft vilket påverkar hela vår familjs liv. Men det går att finna vägar. Det finns ljus och hopp. Tack för att du delat med dig. Och tack för att jag fick höra orden att det är okej att vara arg, bitter och trött på att vara den som gör grovjobbet. Ibland känns det skit men det är som du säger, okej att känna så. Och det finns en anledning som är tusen gånger värre att leva med än att behöva ta ökat ansvar hemma/med barn. Att vara den som mår dåligt är givetvis den största bördan. Tack igen för att du delat med dig. Ni är grymma båda två. Kram

    1. jennielie

      En stor kram till dig 💕 det är slitsamt för alla, och det måste man acceptera och berätta för sina närmaste! Det är som du säger jobbigt att känna efter, att tillåta sig ha negativa känslor, men det måste vara okej annars går man själv sönder också! Tack för din jättefina kommentar!!! Kramar!!!

stats